Hundägande!
Posted december 6th, 2007 by Maria
Hundägande, latin Hundus Idiotus, är en sjukdom med ett långdraget förlopp.
Den kan drabba alla, oavsett kön, ålder eller tidigare status i samhället.
Tendenser tyder på att den i vissa fall är ärftlig. Långtidsstudier har
visat att tillfrisknadsprocenten är låg.
Första symptomet är en, oftast dold, önskan efter en egen hund. Sjukdomen
slår ut på allvar när patienten har köpt hund. Då ses denne ute i vilket
väder som helst, till och med då det är hagel och drivis, under bästa
sändningstid på TV, vandrande omkring ute på gatorna likt en zombie med sin
hund.
Ett annat synnerligen vanligt symptom är att personen i fråga ses springa
omkring ensam i skogen, med ett tomt koppel i handen samt en ansiktsfärg,
varierande från högröd till en blåaktig nyans, vilt skrikande ”kom hiiit”.
Erfarenheten säger att man inte bör försöka få kontakt med den något
hysteriska hundägaren då detta är totalt meningslöst i situationer som ovan
beskrivits.
Annars ses hundägaren ofta stående i gatukorsningar och på trottoarer i
nära
samspråk med andra hundägare, trots att de bevisligen aldrig träffats eller
ens presenterats för varandra.
Till högtidsdagar köper patienten ofta morötter och hamburgare i plast (med
pipfunktion) för att slå in dessa i vackert omslagspapper och under stort
hemlighetsmakeri spara dessa till exempel till jul. Då tas paketet fram
under högtidliga former för att föräras till en, begripligt nog,
oförstående
hund. Stor tid och möda läggs alltså ofta ner på presenter vid jul, hundens
födelse- och eventuella namnsdag.
I ett senare stadium ändras sjukdomsbilden till att bland annat omfatta
sömnsvårigheter samt en mer lättsinnig inställning till pengar. Tidigt på
morgnar, företrädesvis lördags- och söndagsmorgnar, ses dessa människor
packa sina bilar fulla med matsäck inkluderat en extra kaffetermos,
ryggsäckar, små fällbara tältstolar, hundfilt, hund, sömniga ungar samt
motsträvig livspartner. Efter varierande antal timmars bilkörning
tillbringas dagen oftast enligt följande exempel:
Sittandes på de medhavda tältstolarna i flera timmar, intensivt tittande på
andra patienter som springer runt i en fyrkantig ring. Därefter springer de
själva ett par varv och får då olikfärgade plastband, som de visar ibland
glädje, ibland besvikelse över. Uppskattat värde på plastbanden är cirka
10-15 öre. Uppskattade utgifter under en sådan dag är mellan 500 till 800
kronor.
Det finns även andra symptom, som till exempel när patienten ses springa
omkring i skog och mark, med ett långt snöre mellan hunden och sig själv
(vilket verkar som ett mycket bättre sätt än att ensam springa omkring med
ett tomt koppel). Om hunden någon gång stannar vid en pinne, kan stor
glädje
och tillfredsställelse ses hos patienten.
Behandling:
När ovan beskrivna symptom känns igen finns det längre ingen tvekan om att
sjukdomen fått fäste och att behandlingen kan vara resultatlös. För att få
största möjliga chans till att bota en person som drabbats av hundägande,
bör samtalsterapi sättas in redan vid det första symptomet.
Omyndigförklarande är inte att rekommendera, trots att det har varit
vanligt
fram till våra dagar. Vetenskapliga undersökningar har visat att
patienterna
själva inte upplever sin sjukdom som speciellt besvärande. Då de i regel är
ganska glada och nöjda, kan man med gott samvete låta dem hållas och se dem
som ett pittoreskt inslag i vårt samhälle."

Den kan drabba alla, oavsett kön, ålder eller tidigare status i samhället.
Tendenser tyder på att den i vissa fall är ärftlig. Långtidsstudier har
visat att tillfrisknadsprocenten är låg.
Första symptomet är en, oftast dold, önskan efter en egen hund. Sjukdomen
slår ut på allvar när patienten har köpt hund. Då ses denne ute i vilket
väder som helst, till och med då det är hagel och drivis, under bästa
sändningstid på TV, vandrande omkring ute på gatorna likt en zombie med sin
hund.
Ett annat synnerligen vanligt symptom är att personen i fråga ses springa
omkring ensam i skogen, med ett tomt koppel i handen samt en ansiktsfärg,
varierande från högröd till en blåaktig nyans, vilt skrikande ”kom hiiit”.
Erfarenheten säger att man inte bör försöka få kontakt med den något
hysteriska hundägaren då detta är totalt meningslöst i situationer som ovan
beskrivits.
Annars ses hundägaren ofta stående i gatukorsningar och på trottoarer i
nära
samspråk med andra hundägare, trots att de bevisligen aldrig träffats eller
ens presenterats för varandra.
Till högtidsdagar köper patienten ofta morötter och hamburgare i plast (med
pipfunktion) för att slå in dessa i vackert omslagspapper och under stort
hemlighetsmakeri spara dessa till exempel till jul. Då tas paketet fram
under högtidliga former för att föräras till en, begripligt nog,
oförstående
hund. Stor tid och möda läggs alltså ofta ner på presenter vid jul, hundens
födelse- och eventuella namnsdag.
I ett senare stadium ändras sjukdomsbilden till att bland annat omfatta
sömnsvårigheter samt en mer lättsinnig inställning till pengar. Tidigt på
morgnar, företrädesvis lördags- och söndagsmorgnar, ses dessa människor
packa sina bilar fulla med matsäck inkluderat en extra kaffetermos,
ryggsäckar, små fällbara tältstolar, hundfilt, hund, sömniga ungar samt
motsträvig livspartner. Efter varierande antal timmars bilkörning
tillbringas dagen oftast enligt följande exempel:
Sittandes på de medhavda tältstolarna i flera timmar, intensivt tittande på
andra patienter som springer runt i en fyrkantig ring. Därefter springer de
själva ett par varv och får då olikfärgade plastband, som de visar ibland
glädje, ibland besvikelse över. Uppskattat värde på plastbanden är cirka
10-15 öre. Uppskattade utgifter under en sådan dag är mellan 500 till 800
kronor.
Det finns även andra symptom, som till exempel när patienten ses springa
omkring i skog och mark, med ett långt snöre mellan hunden och sig själv
(vilket verkar som ett mycket bättre sätt än att ensam springa omkring med
ett tomt koppel). Om hunden någon gång stannar vid en pinne, kan stor
glädje
och tillfredsställelse ses hos patienten.
Behandling:
När ovan beskrivna symptom känns igen finns det längre ingen tvekan om att
sjukdomen fått fäste och att behandlingen kan vara resultatlös. För att få
största möjliga chans till att bota en person som drabbats av hundägande,
bör samtalsterapi sättas in redan vid det första symptomet.
Omyndigförklarande är inte att rekommendera, trots att det har varit
vanligt
fram till våra dagar. Vetenskapliga undersökningar har visat att
patienterna
själva inte upplever sin sjukdom som speciellt besvärande. Då de i regel är
ganska glada och nöjda, kan man med gott samvete låta dem hållas och se dem
som ett pittoreskt inslag i vårt samhälle."

hehe, ja du är i högsta
AS GARVAR!!! SÅ klockrent
Skriv ny kommentar